Den skygga Victoria

Äntligen kunde jag få komma in i det vackra, kupolformade växthuset i Bergianska trädgården, som hyser den ljusskygga jättenäckrosen Victoria...

Jag tror jag har varit och ryckt i dörren tre eller fyra gånger utan att jag kunnat komma in. Fel årstid, fel klockslag, fel veckodag, för sent...

Och inte heller nu fick jag skåda hennes ansikte. Hon blommar bara på kvällar och nätter som den skygga varelse hon är.



Tvärt emot blommans undanskymda tillvaro breder de jättelika bladen skamlöst ut sig över vattenytan. Alla dessa blad i den stora bassängen tillhör endast två plantor.

Jag funderar över deras form. Vilken nytta har växten av just de uppvikta kanterna? Flyter bladen bättre? Ingen annan näckros har uppvikta bladkanter, vad jag vet.

Och vad händer om det kommer ett störtregn i deras naturliga miljö? Då blir det ju översvämning i badbaljan och hela härligheten sjunker. Fast när jag tittar närmare efter så ser jag att varje blad har liksom en glipa, ett bräddavlopp, i kanten. Så smart!

Det må vara med den saken hur det vill. I Victorias nordliga bostad kommer inga störtregn, bara ett fnusfint vattenstril för att hålla det tropiska klimatet på plats.

Och runt omkring hennes graciösa stammar simmade små guppies med hela regnbågen i sina svepande slöjstjärtar.

Hit kommer jag att gå igen...

Kanske, kanske på det här:
Lördag 26 september 2009 kl 19.00 VÄXTHUSNATT
Edvard Andersons växthus, Victoriahuset och Gamla orangeriet i Bergianska trädgården håller kvällsöppet kl 19-23 och bjuder på en magisk kväll med grekiska förtecken...