Det gamla cementgjuteriet

I fredags, på väg hem från veterinären, tog syster och jag en liten sväng i grannskapet - kanske kunde vi hitta någon mer port... Och det gjorde vi, jag hittade alla mina portar här, vid det gamla cementgjuteriet. En byggnad som vi - trots att vi vuxit upp på orten - aldrig lagt märke till förut. Både syster och jag gjorde stora ögon. Vi är båda omåttligt förtjusta i övergivna platser. Och gärna då platser i en viss grad av förfall. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör dessa platser så fascinerande.

Jag fick Jan Jörnmarks bok Övergivna platser i julklapp av systern för ett par år sedan, och sedan dess har det blivit än värre med övergivna plats-letandet.

Medan vi klev omkring där i bråten kom en ung man gående och undrade vad vi gjorde där. Det var hans fastighet. Ähum sa vi, och kände oss ertappade. Vi försökte förklara saken. Jag vet inte riktigt om vi fick honom att förstå, men vi kom i alla fall fram till att vi kände hans pappa. Det är så där på små orter. Gräver man tillräckligt länge är det alltid någon som känner någon och någon som känner alla.

Folk använder stället som soptipp, sa killen. Sist jag var här så stod inte alla de här skolmöblerna här. Märkligt. Skolbänkar slänger väl inte vem som helst. Eller kontorsmöbler...

Killen får ett drygt jobb med att sanera all eternit... Hela taket är lagt med eternit.

Övervåningen tedde sej mycket lockande, men vi vågade inte ta oss dit. Alltför mycket hängde på trekvart och såg synnerligen lossnigt ut.