Berättelsen om Boan

Boan räknades som lustigkurren i vår kurs. Han var den som alltid kom med skämtsamma kommentarer och ställde till med practical jokes. Han lät sig välvilligt drivas med, oavsett det gällde hans konst, hans ursprung eller hans förmenta kvinnohistorier. Ingen visste heller inte riktigt var han kom ifrån. Någon trodde Florida och någon annan trodde snobberi. Han gjorde de mest förtjusande små installationer. Gärna med rosa fjädrar och små små, sköra och uråldriga fågelskelett. Alla lät Boan hålla på, respekterade honom på sätt och vis, men ingen tog honom ändå riktigt på allvar. Aldrig hade någon heller sett honom utan hans heltäckande, vita PVC-kostym, lätt uppblåst runt den knubbiga kroppen. Kostymen fick honom att se ut precis som en Procimolgubbe.

Till de seriösa i klassen räknades förstås Morgan med sin svarta lädertoga och sitt långa hår som han bar slätt bakåtstruket och lindat till en stångpiska på ryggen. Till dessa hörde också Peter Dahl, den ambitiöse skulptören, med sin pipa, sin tweedkavaj och sitt kerubansikte.

Vi var bara två kvinnor i den högre akademiska utbildningen för utövande konstnärer. Det var jag och Miranda Spirala, en skicklig men tyvärr, efter vad jag kunde förstå efter tre års mer eller mindre daglig samvaro, ganska ytlig neonmålarinna, som mest lade sin tid på att spana in abiturienterna i första och andra årskursen.

Det sista halvåret före vår examen hade vi mestadels ägnat åt akademiska diskusioner om den högre konstens vara eller inte vara, och en hel del räddhågade och försiktiga försök att förutsäga vår framtid. Efter examen beslöt jag att bjuda in några av mina kurskamrater till mina föräldrars hus i Dalarna. Mitt val föll på dessa fyra. Det var ändå vi som hade hållit ihop mest under de år som gått.

Efter många år i Stockholm hade mina föräldrar sålt våningen på Västermalm och låtit bygga en flytande funkisvilla i fem nivåer alldeles nedanför Gopshus. Syster och jag hade fått egna rum, trots att ingen av oss egentligen längre bodde hemma.

Kvällen före den stora avskedsfesten anlände mina gäster. Morgan kom naturligtvis ensam i sin sportbil, hade jag väntat mig något annat? Välförsedd och välförpackad i läder och stångpiska. En snobb, men ändå, en ganska läcker snobb. Och det var han tyvärr medveten om. Miranda och Peter kom tillsammans med Boan. Miranda himlade med ögonen och kastade menande blickar åt Peter. Troligtvis hade de båda fått nog och mer än nog av Boan under resan.

Peter och Miranda hade varsin resväska av normal karaktär. Boan hade en koffert. I himmelens namn, en hel koffert för en veckas ledighet på rena rama landet? Nå, inkvarteringen i gästrummen avlöpte någorlunda smidigt, och vi sågs alla till den gemensamma middagen.

Samvaron blev tillslut både avslappad och trivsam. Far fann ganska snart sin like i Peter och de försvann tämligen direkt efter maten ut på terasserna med pipor och cognac. Syster och Mor var som trollbundna av Morgan, och nog var han vacker i glänsande svart. Kvar runt bordsänden satt jag, Miranda och, förstås, Boan. När klockan passerat midnatt annonserade Miranda skönhetssömn och försvann gäspande till sitt logi. En kvart senare ursäktade sig Boan. Jag kände någon sorts ansvar mot Mor och Syster att inte helt lämna dem i den förtrollande Morgans våld, och stannade kvar, stillsamt läppjade på min fläder. Peter och Far satt på terasserna, inbegripna i djupa diskusioner om arkitektens nödvändiga närvaro i kolonierna.

Vid halv två upplöstes sällskapet, och efter vederbörliga avskedsceremonier avvek var och en till sitt nattläger. Syster och Morgan gick i och för sig sedesamt åt varsitt håll, men fan vet...

Genomtrött och tillfreds med en lång och innehållsrik dag, drog jag mig uppför trappan till mina rum. Jag sträckte på mig, gäspade och tände oljelamporna innanför dörren.

Stannade som förlamad. Upphörde andas. Vände mig om, åt höger, åt vänster. Ingen - Ingenting. Stirrade åter in i mitt dunkelt upplysta rum. Hela rummet, från golv till tak var fullhängt med figurer. Det var inte så mycket som trettio centimeter mellan de små mobilerna som hängde från taket i mer eller mindre genomskinliga trådar. Det måste ha varit hundra, tvåhundra, femhundra... De lyste, glittrade, svängde. Det var bisarrt, ödesmättat och outsägligt vackert. Figurerna var sins emellan inte stilla en sekund. Under hela mitt liv och min konstnärsbana hade jag aldrig sett något, jag vet än i denna dag inte vad jag ska kalla det, så utsökt, skrämmande, överväldigande.

På de minuter det tog mig att förstå att detta måste vara Boans verk, det måste vara detta han kånkat med sig i sin vedervärdiga koffert, sjönk jag ner mot dörrkarmen, andfådd och hjärtklappande och blev sittande på tröskeln. Under dessa minuter förstod jag också att jag, vi alla, fullständigt hade missbedömt Boan. Det var han som var Mästaren. Han och ingen annan. Vi andra var bara amatörer, klåpare, futtilister. Medan han...

Jag skämdes. Vi hade ju alltid drivit med honom. Och han - han hade smålett, nickat och sagt - Javisst, så är det nog. Jag stängde dörren om mig och gick in i rummet. Skira fjädrar och glimmande trådar svepte om mitt ansikte när jag sakta tog mig fram i rummet. Det klirrade svagt, nej - det nynnade, det sjöng. Det var ett oratorium i det lilla. Nej, inte i det lilla. I det största av de största. Men varför här? Varför i mina rum? Varför inte vid slutproven? Vid vår examen? Fullständigt fråntagen min anda och min tankeförmåga sjönk jag ner på sovpodiet mitt i rummet.

Ett ljud, ett knarrande, och så ett luftdrag mot mitt ansikte. Boan står framför mig. Hans ögon lyser. Fanns det ljus i hans ögon förut? Jag minns faktiskt inte längre. Nu utstrålar han en hetta som jag inte trodde var möjlig från den plastklädda kroppshyddan. Han säger inget, han tiger och tiger igen. Blicken viker inte. Vad vill han?

Och - så sakta som jag inte trodde var möjligt, böjer han sig fram emot mig och nuddar mina läppar. Fjärmar sig och närmar sig igen, nafsar, biter, kysser. Jag fasar, bävar, lider, brinner. Mina känslor, som redan innan var fullständigt bragta ur spel, rasar runt i vansinnesdans i mitt inre. Jag reser mej famlande. Trevar efter honom, denna min som jag trodde, välkända kurskamrat och vän. Mina händer flackar som fågelvingar över hans ansikte och axlar. Jag reser mej på tå. Var han verkligen så mycket längre än jag, så stor? Finner hans läppar. Drunknar, dricker.

Då sker det oerhörda. Det fruktansvärda. Hans ansikte brister. Huden spricker, och fram tränger ett eldfärgat, härjat, groteskt ansikte. Boans men ändå inte Boans. Så långt man kan komma från det timida, undflyende som var den Boan jag kände. Ett ansikte som inte är av den här världen. Hela hans oerhörda kropp tränger ur sitt fodral som en fjäril som tränger sin puppa. Det gör ont, det kan jag se, och han vrider sig och vrålar i smärta och extas. En sekundsnabb aning får jag av hela den karaktär och den varelse som varit min vän och som plötsligt var på väg att bli min älskare. En man från ett helt annat universum. Svindlande djup och oanade marker. Heta, svarta och ofattbara. Jag är bränd. Jag känner att jag är dödligt bränd. Jag kä...

Bilden blir dubbel. Blicken svämmar och yrseln och illamåendet kommer i vågor. Om bara bilden, blicken kunde bli klar. Hjälp mej! Snyftar, gråter, famlar. Långsamt kan jag fokusera. Till höger i mitt synfält stigersjunker skuggan av en eldvarelse. Ett något som, inser jag nu, aldrig kommer att helt lämna mitt medvetande. Gråter, stillnar.

Ser Syster vid min sida. Ljuset är grå dager utanför de högt placerade fönstren. Tiden är ändlig, saknaden ofattbar.

Välkommen tillbaka, säger Syster och slår snabbt och utan att tveka numret till biblioteket på e-telefonen. Välkommen tillbaka! Du fick diagnosen schizofreni av doktor Fürstenberg för ett år sedan, alldeles efter din examen, och vi hade sånär förlorat hoppet om att någonsin få se dej frisk igen. Far och Mor är på väg upp. Snälla - Älskade - försvinn inte nu igen...