Allt detta bara för att kulan vi bor på lutar lite, lite i sin bana runt Solen

Det här klotet snurrar runt. Sakta, sakta vrider det sig runt sin egen axel och runt solen.

Det lutar sig lite klotet, och på den här breddgraden innebär det att vi får årstider. Ett evigt växlande mellan kyla och värme, mellan mörkt och ljust.

Och sakta men säkert har vi bleksiktiga nordbor böljat oss med i de här växlingarna. Vi boar in oss till vinter och kyla och kryper fram likt yrvakna humlor när sol och värme åter visar sig.

Rusiga av solens återkomst drabbas vi av vårkänslor och glädjefnatt. Firar påsk och pingst och midsommar och sjunger och äter och går barbenta även om midsommaraftonen bara erbjuder femton grader och snålblåst. Vi vill ha det så. Det har ju varit så mörkt och kallt.

Sedan, utan att vi riktigt har märkt det har bollen vi bor på masat sig ett stycke till i sin bana och astrarna i rabatten sticker upp sina blåvioletta nosar. Naturen stannar upp lite och så gör vi. Eftertänksamhet, kanske melankoli. Vi drar lite efter andan. Sakta, sakta börjar vi krypa tillbaka mot boet. Tänder ljus och vänder blickarna mot augustimåne och stjärnhimmel.

En dag när vi vaknar har det kommit något vasst i luften. En första föraning av en kyligare tid och solens skiva drar ihop sig. Stunderna i trädgården är definitivt förbi och vi har börjat titta efter snöskyffeln och kanske även adventsljusstakarna.

Påpälsade och varma firar vi midvintern i rött, grönt och guld och lutar oss sedan tillbaka för att nyfiket vänta på ljusets återkomst.

Redan i slutet på januari märks det. Det är lite, lite ljusare på himlen när vi kommer hem från jobbet. Huvudet känns inte riktigt lika tungt och kanske inte benen heller.

Och sedan, den där magiskt blågröna kvällen när vi hört den första koltrasten från en taknock trehundra meter bort, då går vi inte att hejda längre.

Då brakar hela vår fördämning av gråhet, vinterstelhet och pussiga ögonlock av oss och vi far iväg som tokfjantar och börjar leta tussilago i dikesrenen.

Så bär vi oss åt, vi nordbor, i ett evigt kretslopp.

Vi har av någon anledning ett mycket starkt behov av att befästa varje årstidsväxling med fester, traditioner och musik.

Och allt detta bara för att kulan vi bor på lutar lite, lite i sin bana runt Solen.